Kände att jag hade nått mjukt och varmt i famnen när jag vaknade i morse. De va My, hon sa -Go morgon mamma, jag älskar dig.
Vet inte om de är mitt härliga uppvaknande som gjort att det känns mycket bättre i dag. Tungt som tusan är det och minnasbilderna plågar mig fortfarande men de känns inte som om jag bär 5 ton längre. Kanske bara ett... Ska jobba i dag också. Kan även vara därför jag skärper till mig också.
Av nån anledning har jag en tendens att bryta i hop när jag åker bil... Varenda gång jag satt mig i bilen efter olyckan rinner bara tårarna ner för mina kinder... Hoppas de går över...
I morgon ska jag ta mig i kragen å åka till stallet.... Måste få de gjort. Annars kommer de bli ännu jobbigare pom jag börjat må ok hemma sen åker man dit å är tillbaka på ruta ett... Ne jag tar tag i de nu så kanske man kan gå vidare i livet med en lite tyngre ryggsäck å minnen av en underbar kille. Å i framtiden kanske jag kan plocka fram minnen av honom som inte är fyllda av skräck å blod överallt. Tänker jag på honom nu, eller ser på bilder så förvrids allt till ett blodbad och en massa lidande. Ljud jag aldrig vill höra igen... Usch. Stackars Adonis.
Älskar verkligen hans ögon. Så mycket kärlek, ömmhet och bus :) En riktig hyssnisse :)
De är så sjukt... Hittade min drömmhäst. Han hade allt jag kunnat drömma om, å mer. Två veckor. Två veckor... Men jag ångrar inget. Är så tacksam å ärofylld över att ha ägt denna underbara majestätiska kille... Två veckor... Jag trodde att vi hade en 20 år tillsammans...
Man ska ALDRIG ta något förgivet...
Har läst din blogg och är såå ledsen för din skull...
SvaraRaderaJag och min syster har oxå haft "den perfekta hästen". Vi hann ha honom i ett halvår, sedan gick han bort i tarmvred. En jobbig tid, men livet för oss har gått vidare...